1992 eller möjligtvis 1993 fick jag under ett besök på Kabe sommarland en sticka i min högra skinka. Det var en lång jävla sticka och den satte sig ordentligt. Jag minns att jag skämdes. Jag minns att jag led av den som fan. Den gjorde ont. Ett par veckor senare fick jag lägga mig på mage, med byxorna vid knäna, och med pincettens hjälp avlägsnades stickan av en bekant till morsan. Det var pinsamt men fruktansvärt skönt. Ni som har haft en sticka i röven vet hur skönt det är att få bort den. Skönare än att nysa.
My Belly Doesn’t Like Me är också skönt. Inte skönt som att få en sticka avlägsnad utan skönt som att sitta med handen på hjärtat och plira lite på någon man tycker är fin. Monotona trummor, en vilsen gitarrslinga och en röst som desperat försöker få något gensvar. Med MBDLM nöjer sig inte med att plira på en söt tjej på ett fik utan siktar mot rymden. Kanske finns det en tjej där ute som är av fin karaktär och med figursydd rymddräkt. Kanske är tjejen mitt emot egentligen en rymdvarelse.
Det verkar kanske sött men det ligger något där bakom och skaver. Du har ätit lömsk svamp. Det är kallt i rymden. Det gör ont att få en rymdsten i huvudet. Låtar som Snow on Cat och Hippo on Bed är vackra, vassa och vasskra. Jag vet inte vad han sjunger men jag tror att det är gott. Vill ni ha referenser så kanske Silverbullit och runt omkring dem. Men kika myspace nu genast. http://www.myspace.com/mbdlm
Vi ger detta tummen upp /nicklas