Jag misstänker ibland att den enkla anledningen till att jag tycker om musik överhuvudtaget är att det är en grupp människor som gör nåt ihop. Ibland är det ju iofs en ensam jävla stackare som inte har några vänner som gör musik, men förr eller senare får han ju en vän om han bara är hyfsad på vad han gör, men iallafall, detta kanske går att härleda att jag en gång i småskolan blev nekad tillträde till en julgransplundring som en av klassens jäntor arrangerade i medelklassvillan. Här nånstans kanske en påtvingad socialsitisk tanke föds i mig, att fan vore det inte roligare om alla fick vara med ( läs Jag fick vara med).
Min teori är att alla som sysslat med dans i grupp någon gång under skolåren blev utsatt för samma typ av socialt rövknull som jag blev den där vintern när klassen satt uppe och mölade i sig torra karameller som legat i nån ful smällkaramell sedan 1:a advent. När man sen börjar gymnasiet och möter likasinnade så faller det sig naturligt att man startar en dansgrupp och alltid är glad och kan ha kul nykter.
Dansgruppen Bounce måste ju vara det tydligaste exemplet på det nyss beskrivna. Om man kolla noga på varje individ i klippet så kan man om man fattar nåt ana vad jag menar för typ av människa. Eller ja, spillra av människa.
För att inte inlägget ska få en för bister och ledsam klang vill jag poängtera att den här typen av aktioner är rätt fräcka!
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=je1KOcBYGjM&feature=related]
/ Clarkson