När jag gick på gymnasiet skrev jag två artiklar till Tranås-Postens ungdomssida Kaktus. Den ena handlade om tidelag och fick en olycklig placering under en artikel om en hästmassös.
“Jag kan inte gå förbi en häst utan att klämma och känna på den”
Att ovanstående (ungefärliga) citat var placerat intill artikeln, lika stort som det är skrivet, gjorde inte saken mindre olycklig. Men jag sket i saken, han är ju ändå bara en hand i den fiktiva skräckfamiljen Adams, jag blev lycklig i vilket fall.
Min andra artikel handlade om höstdepressioner och blev inte en lika stor succé som min första. Hade jag skrivit den idag så hade den sett ut ungefär så här:
Det största problemet med hösten är att den övergår i årstidernas Hagaman. Vintern. Snart är den i dig vare sig du vill eller inte. Det kan leda till depression.
För att bli glad på hösten kan man lyssna på musik. Om man lyssnar på bra musik blir man glad. Om man lyssnar på ett band som heter Vit Päls blir man jätteglad. Vit Päls är ett band som jag inte vet så mycket om. Jag tror att dom kommer från Malmö, dom gör musik med svenska texter. Enligt säkra källor är dom ännu roligare att se live.
Jag tänkte att jag skulle se dom Way Out West i somras. Det gjorde jag inte.
Deras ljudbild påminner om Philemon Arthur & The Dungs, texterna är stundtals genialiska, andra stunder bara naiva och deras musik är ömsom gladlynt ömsom ömsint.
Det enda jag blir ledsen av rörande Vit Päls är att jag aldrig kommer att kunna skriva texter med samma lätta hand som dom. Att skriva en låt om att träffa någon och ta avstamp i Wu Tang Clan. Fan, det skulle jag kommit på.
Hade jag skrivit den låten hade den tagit avstamp i Onkel Kånkel och varit till bredden fylld av könsord.
Vit Päls – Nu Var Det I Alla Fall Så
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=GIGarLTGDgU&feature=related] [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=kAZH3suilK8]
Roxbert
Leave a Reply