I slutet av juli 1979 släppte Neil Young sin kanske absolut mest hyllade platta Rust Never Sleeps och han stod då på vad som mycket väl skulle kunna vara toppen av sin karrirär. “Vad fan ska jag göra nu?” verkade det som att den gode Neil tänkte, varpå han bestämde sig för att börja se på sci-fi, leka med vocoders och plita ihop lite låtar med titlar som We R in Control, Transformer Man och Computer Cowboy (AKA Syschrusher). Ytterligare sex spår senare så hade han en platta klar, den omtvistade Trans som släpptes nån gång under vintern 1983. Ett vansinnesverk av en gubbe i kris menade många, en genialisk bit i världens finaste pussel menade några andra. Jag tillhör den senare kategorin människor.
I samband med skivan ändrade Young sin approach och image till nåt som han kanske tyckte skulle passa för en resa till framtiden. Den hittills så obligatoriska flanellskjortan, som man ett tag trodde satt fastsydd som ett extra skinn på Youngs kropp, byttes ut mot enfärgade svarta kläder, håret klipptes kortare och på näsan satt nu ett par solbrillor svartare än himlen en månlös natt. Trans var enligt Neil själv, ett försök att få en närmare relation med sin gravt utvecklingsstörda son, ett sätt att kommunicera. Ändå kan man inte låta bli att tro att t ex låten Sample and Hold handlar om kärlek mellan två robotar, ett slags matchmaking gone bad varpå den ena parten kräver garanti eller i alla fall en ny chans. En bra låt, från en lika bra skiva är det i alla fall och vi kan vara säkra på åtminstone en sak; solglasögon är jävligt mycket framtid.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=un3ZGzbltkU]
Neil Young framför lite robot-rock tillsammans med Nils Lofgren nån gång under 1981.
/Hennart Lyland