djurtube.com

Category: rocknroll

  • Veckans rätt så odramatiska och hyfsat ljusa vanliga låt #1

    Jag tänkte väl fräsa igång med något liknande countryballadkategorin här på sidan som gör mig motiverad att skriva åtminstone ett inlägg per vecka. Det jag lyckats få ihop efter en brainstormingsession på tre timmar, två konferenser och åtminstone fem affärsluncher är alltså “veckans rätt så odramatiska och hyfsat ljusa vanliga låt”.

    I vilket fall, här kommer det ni förmodligen väntat länge på: “veckans rätt så odramatiska och hyfsat ljusa vanliga låt #1”

    Det här är en låt skriven av Rowland S Howard som, förutom att spela med Nick Cave och varit medlem i Crime and the City Solution (inte Buddy Hollys band, uppenbarligen), släppt lite skivor med bandet These Immortal Souls. De sistnämnda är det som står för låten i videon (det är inte personen i videon som skrivit brevet).

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=BKw5dRktWys]

    Jag återkommer givetvis nästa vecka med låtar som faller under samma kategori och hoppas ni väntar med spänning!

    MVH
    Lejonhjärna

  • Madeleine bryter förlovningen med Jonas

    Det är hemskt, nyheten har precis nått Djurtube. Madeleine och Jonas går skilda vägar. Bryter förlovningen.

    Så här skriver hovet på sin hemsida:
    “Efter moget övervägande har Prinsessan Madeleine och Jonas Bergström fattat ett gemensamt beslut att gå skilda vägar.
    De har kommit fram till att det bästa för dem är att de går vidare på var sitt håll. Prinsessan Madeleine och Jonas Bergström vädjar om att medierna visar dem respekt och hänsyn inför detta beslut.
    De behöver lugn och ro i denna svåra situation. Mediernas extrema bevakning underlättar inte situationen för dem.
    Vi ber om förståelse för att ytterligare uttalanden inte kommer att ges.”

    Vi trodde ni var speciella. Så här skulle aldrig Gustav V gjort.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=yXbWf0YT0ZI]

  • Världens bästa hafsverk

    Mr. Soul är inte James Brown, han är Gudfadern. Mr. Soul är en låt, inte vilken låt som helst. Neil Young (ja, Olle Youngs son) skrev den nån gång i mitten på 60-talet till sitt då aktiva band Buffalo Springfield, i vad man mycket väl kan kalla en handvändning. Neil ska faktiskt själv ha sagt “A lot of songs take a long time to write. Generally they take an hour and a half, two hours to write. But this one took only five minutes.” Så alltså, på samma tid som det tar för mig att gå till jobbet, har alltså ol’ Neil skrivit en av rockvärldens största låtar. Hur det går ihop sig vet inte jag men det får mig inte att må ett dugg bättre med mig själv, det är ett som är säkert. Tur då att bra musik kan göra det, på samma sätt som ett glas med sprit.

    Med trummor som Daft Punk med allra största säkerhet inspirerats av och gitarrer som låter som vansinniga bisvärmar stampar Neil Young här igång ett vidunderligt rockmonster i form av Mr. Soul. Det här är Neil Young & Crazy Horse mina damer och herrar.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=hHYIpAKIPT0]

    /Hennart Lyland

  • 2’5’0’0’0 – JIHAD!

    Hej. Fancy inledning. Bla bla bla. Pang. På.

    Hej igen. Jag har länge haft ett ingroende hat mot folk som skriver om sitt band.  Nu menar jag inte det band personen i fråga spelar i utan det där speciella bandet man lyssnat på så länge man kan minnas och vet att man aldrig kommer kunna skiljas från, hur mycket hår de än tappar eller hur många donuts de än mölar i sig. Det märks direkt när någon skriver eller pratar om sitt band,  det är nämligen precis samma känsla du får som när du tittar på Amanda från accountings semesterbilder från Mallis där hon varit och upplevt äktenskapsknullande och snorkling med valfri mängd skitungar.
    Men så hatar jag mig själv också…

    Så länge jag kan minnas har min idoldyrkan varit riktad mot The Sisters of Mercy och speciellt personen som haft i princip allt inflytande på bandet under åren, Andrew Eldritch. Det har varit en helt distanslös förälskelse och är nog den första känsla jag minns från min tid jag spenderade som barn.

    Anledning till att jag känner ett behov att skriva detta inlägg är att det verkar som en stor skara där ute missat det kanske bästa(överdrift) som Andrew Eldritch skitit ur sig, sidoprojektet The Sistershoods enda platta GIFT.

    Historien bakom plattan är något komplicerad och det finns många bud och teorier om vad som egentligen hände. Då jag anar att ni inte blir lika våt över detaljer om detta band som undertecknad drar jag den korta versionen.

    Det började när Wayne Hussey från Dead or Alive anslöt sig till bandet 1984. Efter ett tag kände Hussey att han ville ha mer inflytande och började skriva egna texter till bandet. Eldritch, som ansåg att Hussey var en hippiepajas redan från början, vägrade sjunga texterna med anledningen att han tyckte de var  ”löjliga” och ”inte handlade om någonting”. Bråken fortsatte och tillslut splittrades bandet.

    Efter ett tag märkte Eldritch att Wayne Hussey och Craig Adams börjat turnera under namnet The Sisters of Mercy med sitt nya band, något som gjorde honom rasande modell rosen. Juridisk dravvel följde och det hela slutade med att Hussey och Adams nya band istället började turnera som The Sisterhood, ett namn som från början var planerat att användas för TSOMS fanclub.  Det här störde den bittra surgubben Eldritch ännu mer och den här gången hade han inget juridiskt dravvel som stöttade hans rätt till namnet.

    Hmm, vad göra nu?

    Förstå att konflikten är rätt löjlig och det kanske inte är så farligt att två personer du hatar har ett bandnamn som liknar ditt eget ytterst ytterst lite? Nej.

    Slänga ihop ett sketgöbbegäng med musiker du gillar och ge ut en singel under namnet The Sisterhood snabbt som fan och därmed få rätt till det namnet också? Ja.

    Eldritch nybildade The Sisterhood bestod av hans gamla idol Alan Vega från Suicide, Lucas Fox(Motörhead), Patricia Morrison(The Gun club), James Ray(James Ray And The Performance) samt hans egna trummaskin Dr.Avalanche som varit med sen TSOM startade 1980.

    Efter singeln släpptes fick han juridisk rätt till namnet och stämde Hussey på 25000 pund. När ett helt album släpptes kort därefter börjar första spåret med en kvinnoröst som räknar upp summan Eldritch vunnit i rätten. Albumet fick namnet Gift och innehåller ett par ritkigt goa dängor som är fyllda med hat och hot riktade mot Hussey.

    Sugen på att höra hur de låter eller har du tappat manualen till din AK-47? Se nedan.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Vkrs6SEMcUk]

  • 2'5'0'0'0 – JIHAD!

    Hej. Fancy inledning. Bla bla bla. Pang. På.

    Hej igen. Jag har länge haft ett ingroende hat mot folk som skriver om sitt band.  Nu menar jag inte det band personen i fråga spelar i utan det där speciella bandet man lyssnat på så länge man kan minnas och vet att man aldrig kommer kunna skiljas från, hur mycket hår de än tappar eller hur många donuts de än mölar i sig. Det märks direkt när någon skriver eller pratar om sitt band,  det är nämligen precis samma känsla du får som när du tittar på Amanda från accountings semesterbilder från Mallis där hon varit och upplevt äktenskapsknullande och snorkling med valfri mängd skitungar.
    Men så hatar jag mig själv också…

    Så länge jag kan minnas har min idoldyrkan varit riktad mot The Sisters of Mercy och speciellt personen som haft i princip allt inflytande på bandet under åren, Andrew Eldritch. Det har varit en helt distanslös förälskelse och är nog den första känsla jag minns från min tid jag spenderade som barn.

    Anledning till att jag känner ett behov att skriva detta inlägg är att det verkar som en stor skara där ute missat det kanske bästa(överdrift) som Andrew Eldritch skitit ur sig, sidoprojektet The Sistershoods enda platta GIFT.

    Historien bakom plattan är något komplicerad och det finns många bud och teorier om vad som egentligen hände. Då jag anar att ni inte blir lika våt över detaljer om detta band som undertecknad drar jag den korta versionen.

    Det började när Wayne Hussey från Dead or Alive anslöt sig till bandet 1984. Efter ett tag kände Hussey att han ville ha mer inflytande och började skriva egna texter till bandet. Eldritch, som ansåg att Hussey var en hippiepajas redan från början, vägrade sjunga texterna med anledningen att han tyckte de var  ”löjliga” och ”inte handlade om någonting”. Bråken fortsatte och tillslut splittrades bandet.

    Efter ett tag märkte Eldritch att Wayne Hussey och Craig Adams börjat turnera under namnet The Sisters of Mercy med sitt nya band, något som gjorde honom rasande modell rosen. Juridisk dravvel följde och det hela slutade med att Hussey och Adams nya band istället började turnera som The Sisterhood, ett namn som från början var planerat att användas för TSOMS fanclub.  Det här störde den bittra surgubben Eldritch ännu mer och den här gången hade han inget juridiskt dravvel som stöttade hans rätt till namnet.

    Hmm, vad göra nu?

    Förstå att konflikten är rätt löjlig och det kanske inte är så farligt att två personer du hatar har ett bandnamn som liknar ditt eget ytterst ytterst lite? Nej.

    Slänga ihop ett sketgöbbegäng med musiker du gillar och ge ut en singel under namnet The Sisterhood snabbt som fan och därmed få rätt till det namnet också? Ja.

    Eldritch nybildade The Sisterhood bestod av hans gamla idol Alan Vega från Suicide, Lucas Fox(Motörhead), Patricia Morrison(The Gun club), James Ray(James Ray And The Performance) samt hans egna trummaskin Dr.Avalanche som varit med sen TSOM startade 1980.

    Efter singeln släpptes fick han juridisk rätt till namnet och stämde Hussey på 25000 pund. När ett helt album släpptes kort därefter börjar första spåret med en kvinnoröst som räknar upp summan Eldritch vunnit i rätten. Albumet fick namnet Gift och innehåller ett par ritkigt goa dängor som är fyllda med hat och hot riktade mot Hussey.

    Sugen på att höra hur de låter eller har du tappat manualen till din AK-47? Se nedan.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Vkrs6SEMcUk]

  • bihsts åf börbån

    Inga inlägg på ett tag. Nu börjar väl “folk” med sina Gustav Vasa-frisyrer och högafflar banka på porten snart misstänker jag. MEN VAR LUGNA FÖR I HELVETE, annars får ni er ett varmt jävla tjärbad. Det skulle ni inte gilla va? Emedan ett varmt bad av standarmodell kan vara ganska trevligt på vinterns kallare dagar så är ett tjärbadsdito inte riktigt lika fascinerande för den utsatta kan jag upplysa er om. Smaka på ordet tjära för övrigt. Det är inte underligt att dess uttal ligger mycket nära ett annat ord vars innebörd enbart kan liknas vid mjältbrand enligt ett förbannat bra brittiskt band.

    Här kommer en mycket god video med ett band som INTE är brittiskt utan snarare australiensiskt. Två av medlemmarna, Kim Salmon och Boris Sudjovic, går att återfinna i ett annat toppband vid namn Scientists. Psycho, som låten i videon heter,  är skriven av den blinde herren Leon Payne och har tidigare tolkats av bland annat Elvis Costello.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=vy9oLsN5qzk]

    MVH
    Lejonhjärnan

  • Dogs och Dum Dum Boys

    Ett par franska band var det ja. Till att börja med tänkte jag nämna The Dogs – ett band från någonstans (Rouen) i Frankrike. De släppte ett gäng plattor, varav Legendary Lovers och Too Much Class For The Neighbourhood tillhör de främsta. Helt jävla fantastiska rakt igenom kan man beskriva dem som om man känner för det. Tyvärr blev de aldrig speciellt kända utan harvade mest på i skymundan mellan 1973 och året 2002 då deras sångare Dominique Laboubée  trillade av pinn 45 år gammal. I vilket fall, det är mycket svårt att stå still om man inte är så dålig så att man måste kämpa för att hålla sig vid medvetande när man lyssnar på exempelvis denna:

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=gz6SlEZQwJg]

    Sen har vi ju givetvis Dum Dum Boys också. Gillar du Velvet Underground, Stooges och Jason Pierce’s band från rymden – Spacemen 3 så bör det inte finnas något skäl att tycka illa om de här överhuvudtaget. Deras första platta “Nothing Means Nothing” är mycket bra. Rekommenderad, till och med. I kommentarsfältet finns en länk för nedladdning.  Varsågoda, 5st Lou Reed coming up:

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=tOOv08QnOjI]

    /lejonhjärna

  • Om man ler och passerar snabbt så ser de inte att man är ful

    Jack White, den gamle göbben, har ett rätt trevligt band vid namn Black Belles på sitt bolag Third Man Records. Fräna outfittor, fränt ljud och fräna instrument bör man upptäcka om man kikar på videon till nysläppta singeln What Can I Do?

    På tal om Jack White, för övrigt, är det någon som minns hans bråk med Von Bondies-sångaren? En bild från brittiska NME dyker upp i mitt huvud på en sönderslagen snubbe med tillhörande expertutlåtanden från diverse sakkunniga om skadorna som Jack lyckats åsamka sin opponent. Roliga grejer det där. he he he.

    Här kommer iaf Black Belles-videon:

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=mXNTQ-GmMkM]

    Alldeles snart tänkte jag följa upp med lite skit om ett par djävulskt fascinerande franska band som jag lyssnat en del på. Vänta med spänning på det är ni snälla.

    /kato, riddar – aka lejonhjärnan

  • Astrid “FUCKING” Lindgren

    Jag läste en rolig grej om Killinggänget för ett tag sen. När de anlände till Göteborgs centralstation skojade de om att de var tvungna att vrida tillbaka klockan 10 år.
    När Djurtubes Göteborgsredaktion ska åka till Stockholm vrider vi tillbaka klockan till förra lördagen.
    Adam Green står på Strands scen. Han verkar ha dragit i sig ett par burkar joltcola och ett rör dextrosol.
    Han kör så inihelvete. Utan pardon. Låt, efter låt, efter låt, efter låt. Med ett par öl innanför västen och över 20 levnadsår tillryggalagda är det svårt att hänga med i tempot.
    Vi vrider tillbaka klockan en timme eller en och en halv istället.
    I Stockholm har förköpet ännu inte uppfunnits och trots vår goda framförhållning möts vi av en vägg av kö när vi närmar oss Strand. Det är många som vill se den forne Moldy Peaches-medlemmen och den nuvarande soloartisten Adam Green. Killen framför oss i kön svimmar och köölen tar slut. En otålig väntan innan vi tillslut får pipa inomhus bara för att mötas av ännu en massiv kö. Stockholmarna verkar ha en förkärlek för kön som företeelse.
    Vi vrider fram klockan igen.
    Vad Adam Green tycker om köer får vi aldrig veta. Vi får däremot veta att han gillar droger i finstämda “Drugs” och att han gärna vill dansa med en tjej som heter Emily.
    Han är duktig, bandet spelar fint och Peter Morén gör ett gästspel.
    Men det är först när bandet går av scen för en stund och Adam ensam med sin gitarr framför början av en låt och en sköjarversion av en annan från hans senaste alster “Minor Love” som man börjar komma i fas med den speedade rockstjärnan.
    “Give them a token” blir “When your dick’s only 5 inches long”, djurtube skrattar pubertalt och filmar med sina state-of-the-art mobiler.
    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ZS1-yySKhDo]
    “Dance with me” får oss att dansa fram mot scenen, hitten “Jessica” får oss att sjunga med och “We’re not supposed to be lovers” är vacker.
    Green lär ha slagit nåt slags rekord i stagedive och under hans sista stagedive för kvällen lyfter han med sig en ung tös ifrån publiken in backstage. Man kan inte låta bli att tänka, tänk om det hade varit jag.
    Inte för att Greens utseende är särdeles fördelaktigt(här skulle jag kunna dra upp den gamla “White Scrubs-Alla älskar Raymond Raymond-Julian Casablancas”-liknelsen, men vi sparar den). Men som entertainer är han förbannat snygg och om han likt Guldgossen är lika bra på att knulla som att spela live fick nog flickstackarn en bra och rolig start på allahjärtansdagsknullandet.
    HEJDÅ FRÅN ROBIN

  • Astrid "FUCKING" Lindgren

    Jag läste en rolig grej om Killinggänget för ett tag sen. När de anlände till Göteborgs centralstation skojade de om att de var tvungna att vrida tillbaka klockan 10 år.
    När Djurtubes Göteborgsredaktion ska åka till Stockholm vrider vi tillbaka klockan till förra lördagen.
    Adam Green står på Strands scen. Han verkar ha dragit i sig ett par burkar joltcola och ett rör dextrosol.
    Han kör så inihelvete. Utan pardon. Låt, efter låt, efter låt, efter låt. Med ett par öl innanför västen och över 20 levnadsår tillryggalagda är det svårt att hänga med i tempot.
    Vi vrider tillbaka klockan en timme eller en och en halv istället.
    I Stockholm har förköpet ännu inte uppfunnits och trots vår goda framförhållning möts vi av en vägg av kö när vi närmar oss Strand. Det är många som vill se den forne Moldy Peaches-medlemmen och den nuvarande soloartisten Adam Green. Killen framför oss i kön svimmar och köölen tar slut. En otålig väntan innan vi tillslut får pipa inomhus bara för att mötas av ännu en massiv kö. Stockholmarna verkar ha en förkärlek för kön som företeelse.
    Vi vrider fram klockan igen.
    Vad Adam Green tycker om köer får vi aldrig veta. Vi får däremot veta att han gillar droger i finstämda “Drugs” och att han gärna vill dansa med en tjej som heter Emily.
    Han är duktig, bandet spelar fint och Peter Morén gör ett gästspel.
    Men det är först när bandet går av scen för en stund och Adam ensam med sin gitarr framför början av en låt och en sköjarversion av en annan från hans senaste alster “Minor Love” som man börjar komma i fas med den speedade rockstjärnan.
    “Give them a token” blir “When your dick’s only 5 inches long”, djurtube skrattar pubertalt och filmar med sina state-of-the-art mobiler.
    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ZS1-yySKhDo]
    “Dance with me” får oss att dansa fram mot scenen, hitten “Jessica” får oss att sjunga med och “We’re not supposed to be lovers” är vacker.
    Green lär ha slagit nåt slags rekord i stagedive och under hans sista stagedive för kvällen lyfter han med sig en ung tös ifrån publiken in backstage. Man kan inte låta bli att tänka, tänk om det hade varit jag.
    Inte för att Greens utseende är särdeles fördelaktigt(här skulle jag kunna dra upp den gamla “White Scrubs-Alla älskar Raymond Raymond-Julian Casablancas”-liknelsen, men vi sparar den). Men som entertainer är han förbannat snygg och om han likt Guldgossen är lika bra på att knulla som att spela live fick nog flickstackarn en bra och rolig start på allahjärtansdagsknullandet.
    HEJDÅ FRÅN ROBIN