Category: hultsfred2011

Jag hade det på känn redan innan vi åkte dit. Jag skulle inte överleva alla tre dagar. Mitt stora hjärta i min lilla lilla kropp får stå ut med mycket och om jag nu ska referera till min kropp som ett gammalt tempel för tillbedjan och beundran så kommer det varken hamna på världsarvslistan eller i boken 101 platser att vallfärda till. Det är fakta och inget att sticka under stolen med.

Nåväl, pigg på livet åkte jag i torsdags morse ner till Hultsfred i bil tillsammans med mina vänner. Det var så det hela började. Efter att ha bekantat sig med omgivningen, fått presspass och klapp på axeln var det så dags att börja festivalfira. Min kropp började dock redan nu säga ifrån. “Det här inte bra för dig” sa apan på min axel. Jag skamsköljde, drack en öl och förklarade att hur rätt apan än hade så var premisserna redan satta – inget gnäll apan och du får följa med. “Jag vill bli loaded och ha en good time”. Och det fick jag, tack vare en snart femtioårig skotte.

Bobby Gillespie och hans Primal Screams konsert visade sig vara den rätta medicinen för en sargad kropp. En adrenalinspruta som skulle kunna få vilken överkoksad kropp som helst att studsa upp och sjunga på allt annat än sista versen. En silverglittrig Gillespie på bra humör, med komplett band och fantastisk scenshow i ryggen ÄR det bästa du kan se live år 2011 och att hällregn och en katastrofalt fåhövdad publik helt glömdes bort under den 90 minuter långa konserten är kanske bara det ett så gott betyg som något. Apan gnällde inte heller nåt mer.

Nu sitter jag hemma hos föräldrarna, på altanen och hör sommarregnet smattra mot takpannorna samtidigt som Primal Screams kanske allra vackraste låt Damaged spelas genom de spruckna högtalarna på min dator. Jag trivs här men hade en fantastisk tid på festivalen. Jag är tacksam och vill rikta så många tack till olika människor. Till exempel till Lina på Hultsfred. Till mina vänner/kollegor/livskamrater i Djurtube, jag vet inte varför jag haft sån tur. Till Keith Flint för vodkan, Mats Nileskär för handskaket, Bootsy för att du visade mig funken och moderskeppet. Men framför allt tack till Bobby, Mani och den stora tjocka houserösten. Ni är min inspiration, min ledstjärna och mitt liv.

Rock n roll, störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så.

Från onsdagens resning till torsdagens regninga urladdning. Ett smatterband bestående av Primal Scream, The Prodigy och Suede. Hastigt vidare till fredagen. En mellandag, inte i juridisk mening, utan bandmässigt och hälsomässigt.

En thaifrukost satte griller i magen och P för njutningen. Bob Hund sågs, som vanligt inget att anmärka på trots den fåhövdade publiken. The Budos Band imponerade och ett antal ej namngivna band, där Erasure är värt att trots allt namnge, passerade i revy (ingen Stefan och Krister, utan mer åt Hjalmar-hållet) innan det var dags för mig att dra mig tillbaka…

Dag 4, dagens dag, inleddes med Old Kerry Mckee. En gedigen musiker som i torsdags spelade (eller duellerade) med Bob Log III. OKM & Bob Log har det gemensamt att de spelar trummor och gitarr på samma gång. Men där Bob Log spanar på framtiden kiketittar OKM på dåtiden. Där Bob Log kan bli lite enformig i sitt möl utnyttjar OKM dom begränsningar som finns med att vara en enmansorkester. Han spelar knastrig vinyl som intro till flera låtar och slänger in en panflöjt som ett wildcard. OKM känns bra och om ni har tur kanske erat favoritfanzine lockar honom till Tranås. Vad som är säkert är att det dyker upp en intervju med honom inom kort.

Under ett kort besök på campingen nyss hörde jag Ultima Thules cover på “Du gamla, du fria”. Jag går tillbaka och ser Stefan Sundström spela. Efter en låt om Olof Palme, en Ebba Grön-cover och två flaggor med texten “Stoppa högern” infinner sig den känsla som har genomsyrat årets festival. Var är jag? Vem är jag? Vilket år är det?

Om det är en bra eller dålig känsla kan jag inte avgöra just nu. Men det lutar åt bra.

Nu skiter jag i det här. Allt krut är bränt.  En mycket nöjd fotograf tackar för i år. Fler bilder kommer inom kort. Nu ska jag på bröllop.

Precis kommit till presstältet och sitter och smuttar på en god öl, detta efter att ha sett The Pains of Being Pure at Heart göra en fantastisk spelning följt av ett formtoppat bob hund som spelade på gamla Hawaii (av tyskarna omdöpt till Green Stage).

Pains of Being Pure at Heart sjunger om kärlek, fest och bussar som aldrig kommer.

Thomas Öberg och hans bob hund sjunger lite om samma sak. Och Öberg själv skulle inte ha problem att charma ens den kräsnaste av ståupp-publiker.

Nåt är annorlunda med Hultsfred.

Efter kraschen förra året har inte tyskarna valt att väcka festivalen från förr. Hultsfred 2011 är en helt ny festival. Det ryktas om ca 10 000 besökare. Betydligt mindre än förr men det har nog inte funnits ambition till större festival. Åtminstone känns antalet helt rätt. Det är inte längre den stora ungdomsfestivalen. Banden från 90-talet väger tungt i år vilket troligtvis lockar till sig en lite äldre och mer bekväm skara. Tyskarna har styrt upp med tillstånd för alkoholförtäring på hela festivalområdet, gratis duschar, porslinstoaletter och knappt nån säger till om man röker inne på de små scenerna.

12 timmars pissregn till trots så är det här helt fantastiskt. Screamadelica följt av The Prodigy, Brett Anderson och slutligen This Is Head gjorde min kväll igår.

Innanför stängslet, hårt arbetande fotograf i regnet under Cut Copys spelning.

På andra sidan stängslet – murvel Clarksson med penna och imaginärt block i högsta hugg.

1999 besökte jag Hultsfredsfestivalen för första gången. Jag var 18 och hade spring i benen. Nu är jag full i ett förtält igen. Här kommer en mogen reflektion.