En offentlig ursäkt till världen. Jag borde skrivit detta för två månader sedan. Men det här är den lilla lilla historien om hur världen skapades.
Det var en onsdag. En helt vanlig jävla september. Jag steg upp, insåg att jag var en ledig friherre, kokade ett par rejäla koppar ordentligt hästakaffe och klev med rågade steg tillbaka till sängen igen. På vägen plockade jag upp dagens skörd av post som någon stackars underbetald fan med en imponerade tidsprecision levererat fram till min dörr. Jag lovar, hade jag stött på honom där i trappuppgången hade jag skakat hans tass och visat min uppskattning för hans utförda tjänst. Jävla fina de är ändå. i ur och skur och så vidare.Bla bla jävla helvete.
Mitt i högen av beundrarbrev,räkningar och skräppost,junkmail, låg så en skiva från Lisa Pedersen. Det är den som har med saken att göra. Fan, det är den som är saken. Den som har med detta att göra. Alltså saken som har med saken att göra. Huvudsaken.
Jag hade redan bestämt mig för att gå på en liten promenad denna ypperligt höstsmaskiga kak-söta skitonsdag . Tyvärr så betyder en promenad inte samma sak i London som låt säga, Tranås. I Tranås går man fem minuter åt valfritt håll och man hamnar alltid utanför civilisationen. Förmodligen växer det ETT träd där, kanske LITE blåbar, kanske sitter det EN uggla och gör någonting fult i ETT förfallet utedass. Sånt gör mig till EN finare människa.
En promenad i London gör mig det inte.
Jag började i östra. Jag slutade i västra.
Musiken hade snurrat klart.jag stannade och insåg att ugglan, träden och blåbären försvunnit.
Jag saknar blåbären, den gamla pissiga ugglan och trädet. Åtminstone nu vet jag att jag har det nära. Allt det där ligger i min ficka. När jag vill.
Heart Monster Fear Machine. Det är Lisa Pedersens debutplatta det. Tar du ett kliv rakt in i den möter “Lightblue 83” dig i korridoren. Den hälsar dig godafton och tar din hand. Den följer dig sen för att plocka blåbäret, sitta under trädet och hälsa på ugglan.
Med “Left Aside” är jag 15 år och dansar improviserad spela-allan-tango med en tjej (som jag senare får (!) ta på brösten på trottoaren) i Parkhallen i Tranås.
Under “Wide Eye” ligger jag naken utan ett hår på kroppen, en liten liten kille i fosterställning bakom soffan hemma hos mamma och pappa.
När “Die For You” slukar mig är jag 17 år och full,en sen kväll på väg hem och ritar en pil genom ett hjärta i snön med mitt eget kiss.
När “Five To One” skivans sista spår rullar, sitter jag på en buss med en easy iron skjorta på väg till kontoret, fortfarande 17 år fast 9 år senare, lite hårigare, lite dummare och undrar om det verkligen ska vara så här. Nu.
Lisa Pedersen fantastiska debutplatta finns att köpa på Itunes och hos en välsorterad skivhandlare nära dig.
Det är känslorna i skivan och det faktum att Pedersen,när hon brutalt petar i och gör den fantastiska pianoballaden “Drowning” till en intressant synth-historia, visar prov på att vara ett stycke galen, som gör att skivan får alla djur av alla möjliga i Djurtubes egna lilla graderingsskala.
Och med detta för du ursäkta mig. Jag måste ut och cykla.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=w4ounvcfpI8]
/Ricka