Category: Göteborg

  • Heart Monster Fear Machine

    En offentlig ursäkt till världen. Jag borde skrivit detta för två månader sedan. Men det här är den lilla lilla historien om hur världen skapades.

    Det var en onsdag. En helt vanlig jävla september. Jag steg upp, insåg att jag var en ledig friherre, kokade ett par rejäla koppar ordentligt hästakaffe och klev med rågade steg tillbaka till sängen igen. På vägen plockade jag upp dagens skörd av post som någon stackars underbetald fan med en imponerade tidsprecision levererat fram till min dörr. Jag lovar, hade jag stött på honom där i trappuppgången hade jag skakat hans tass och visat min uppskattning för hans utförda tjänst. Jävla fina de är ändå. i ur och skur och så vidare.Bla bla jävla helvete.

    Mitt i högen av beundrarbrev,räkningar och skräppost,junkmail, låg så en skiva från Lisa Pedersen. Det är den som har med saken att göra. Fan, det är den som är saken. Den som har med detta att göra. Alltså saken som har med saken att göra. Huvudsaken.

    Jag hade redan bestämt mig för att gå på en liten promenad denna ypperligt höstsmaskiga kak-söta skitonsdag . Tyvärr så betyder en promenad inte samma sak i London som låt säga, Tranås. I Tranås går man fem minuter åt valfritt håll och man hamnar alltid utanför civilisationen. Förmodligen växer det ETT träd där, kanske LITE blåbar, kanske sitter det EN uggla och gör någonting fult i ETT förfallet utedass. Sånt gör mig till EN finare människa.

    En promenad i London gör mig det inte.

    Jag började i östra. Jag slutade i västra.

    Musiken hade snurrat klart.jag stannade och insåg att ugglan, träden och blåbären försvunnit.

    Jag saknar blåbären, den gamla pissiga ugglan och trädet. Åtminstone nu vet jag att jag har det nära. Allt det där ligger i min ficka. När jag vill.

    Heart Monster Fear Machine. Det är Lisa Pedersens debutplatta det. Tar du ett kliv rakt in i den möter “Lightblue 83” dig i korridoren. Den hälsar dig godafton och tar din hand. Den följer dig sen för att plocka blåbäret, sitta under trädet och hälsa på ugglan.

    Med “Left Aside” är jag 15 år och dansar improviserad spela-allan-tango med en tjej (som jag senare får (!) ta på brösten på trottoaren) i Parkhallen i Tranås.

    Under “Wide Eye” ligger jag naken utan ett hår på kroppen, en liten liten kille i fosterställning bakom soffan hemma hos mamma och pappa.

    När “Die For You” slukar mig är jag 17 år och full,en sen kväll på väg hem och ritar en pil genom ett hjärta i snön med mitt eget kiss.

    När “Five To One” skivans sista spår rullar, sitter jag på en buss med en easy iron skjorta på väg till kontoret, fortfarande 17 år fast 9 år senare, lite hårigare, lite dummare och undrar om det verkligen ska vara så här. Nu.

    Lisa Pedersen fantastiska debutplatta finns att köpa på Itunes och hos en välsorterad skivhandlare nära dig.

    Det är känslorna i skivan och det faktum att Pedersen,när hon brutalt petar i och gör den fantastiska pianoballaden “Drowning” till en intressant synth-historia,  visar prov på att vara ett stycke galen, som gör att skivan får alla djur av alla möjliga i Djurtubes egna lilla graderingsskala.

    Och med detta för du ursäkta mig. Jag måste ut och cykla.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=w4ounvcfpI8]

     

    /Ricka

  • Det är roligt att så många ville komma

    Det bästa med tv nu och för alltid är text-tv.
    Det ständiga flödet. Ett pixlat informationscentra som
    fullständigt skiter i att ändra på sig.
    För alla ni som ska vara ball och med i svängen.
    Skaffa texttv-appen till era biltelefoner.
    Då slipper ni stå med brallorna nere då allt verkligen händer.
    Det är här djurtube kommer in. Som den lilla hängbron mellan
     text-tv och internet. 
    Vi bestämmer vad relevant musik är och ger djurnytt i realtid, nästan.
    Mycken tid går åt till att minska ner texterna till matnyttig
    snabb info á la text-tv. Ibland blir det så kortfattat att texten
    helt sonika försvinner. Det är så svårt är att förmedla.
    Jag är dålig på det. Andra är bättre. 
    
    Nån som kan förmedla känslor är Silverbullit.
    Bandet som många anser vara Sveriges genom tiderna mest underskattade band. 
    Det finns så mycket att skriva om det här egentligen men jag i och med att
    jag inte kan den magiska konsten att förmedla så skiter jag i det.
    Det får dom göra själva och dom öser ut den avskalade energin fylld av
    kärlek och hat jävligt bra.
    
    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ciYwTQtflgo&feature=related]
    
    /Bearfood
  • SUPER!-GEIL!

    Sverige är litet och allt hänger samman. Det är en slutsats man gärna vill dra. Alltid är det nån jäkel som känner nån annan jäkel som varit inblandad här och där. Ni vet väl fan hur det är. Inte minst förhåller det sig så i musikvärlden, där alla verkar ha sovit med alla, samt varit i studion med hälften av dessa “alla”. Om det nu makeade nån sense at all. Ett exempel på detta ges senare i denna post.

    Som alla känner till är det nu bara 7 dagars nedräkning tills dess att synthduon Kite headlinear Djurtube.com på Babar i Tranås. Pojkarna i duon har en gedigen meritlista, Christian Berg har med framgång varit del av band som The April Tears, Yvonne, Strip Music, samt mina personliga favoriter Audionom. Nicklas Stenemo kan stoltsera med namn som Venus Outback, The Mo och Melody Club. Dessutom har Nicklas tillfälligt vickat som basist i The Ark. Det är med andra ord inga duvungar som besöker Tranås den 19/ 3, så PASS PÅ, SOCKENBOR, det kanske inte sker varje helg att artister av denna magnitud besöker landsbygden!

    För att återanknyta till min inledning. På Kites båda skivomslag har gruppen tagit hjälp av mångsysslaren Albert Sjöstam (fö. med rötter i Aneby). Albert i sin tur har tillsammans med Christoffer Fransson (fö. med rötter i Tranås) krautrockgruppen Super!, med sin bas i Gbg, där också Jens Hellqvist bor, som spelar synth på Super!s livespelningar, en man som även han har rötterna i Tranås samt har spelat synth i gruppen Strip Music, där som sagt även Christian Berg i Kite har spelat.

    Hur det än ligger till med släktskapet mellan dessa band och andra band som använder sig av samma musiker, så kvarstår faktumet att fantastisk musik kommer ur båda grupperna. Kite känner väl Djurtube.coms läsare redan till, medan Super! säkert är lite mer okända. Jag ber er att för guds skull lyssna på denna demonstration i hur domedagskraut ska låta. Silverbullits småbröder, Super!

    Kelly Clarksson

  • Lustifikation från Göteborg

    Läs helst detta inlägg med en GBG-dialekt värdig vilken Morgan på Hisingen som helst. 

    – Hur många människor bor det i Tyskland? 

    – Göör many! 

    Vi ses under Älvsborgsbron vid klockan 16 imorgon. Kom ensam. 

    /The Daycatcher