Fram till den 19 juli har Djurtube semesterstängt. Vi önskar alla våra vänner och bekanta en trevlig sommar.
Välkomna åter den 19 – 20 juli då vi är stolta att kalla oss medarrangörer till Pop i Gapet! Festivalen tar plats under två dagar bakom stadshuset i Tranås på den anrika Gapskrattet-scenen. Lika mycket som har hänt på den scenen, har också hänt både bakom och omkring. Det var inte där Anna Nicole Smith gav Doggelito ett blåsjobb, men det var sannolikt där Lennart Hyland blysänkte två oönskade kattungar, var Will Smith upptäckte att han var bi-curious, och möjligen där Guldgossen skrev först utkastet till “En veckas semester“..
Vi smäller på med en kavalkad av festivalklara artister och band! Hoppas vi ses, det vore apkul.
This is Head – Riddarna – Dalaplan – Ass and the Frenchmen – Kastanjen – Reveries – Amanda Selinder – Astray
Kurt Wagner är Nightcrawler! Född i Bavaria, debuterade i X-Men 1975. Med händer byggda runt tre fingrar, gula ögon och spetsiga ögon gjorde han succe med sin komiska happy-go-lucky persona.
2012 avfyrade han ett av årets bästa skivsalvor. Jävla superhjälte. På tal om salvor, måste uppdatera mitt salvskafferi. Har en sådan vidunderlig höftvärk.
Okej,det är inte February 31st ännu, och frågan är om det någonsin blir, men vänta 38 dagar så står du där och plockar ner den sista kulan och den största ljusskäggslyktan. Du tänker på någon annanstans och vips så har du somnat hungrig. Knepigt va?
Den här veckan här känts sådär. Efter-kortsemester-känslan har legat och gnagt i kroppen, jag har känt mig, sådär. Elvis kände sig sådär också. 1973 började det kännas mer sådär än såhär för Elvis. I januari det året sjöng han lite i smyg inför drygt en seskviljon människor. I oktober skiljdes han, då vill man gärna tänka att det blir bättre. Man skiljer sig väl för att man inte gillar varandra. Kan man då bli av med varandra, då måste man ju i teorin vara glad. Det är min kärlek till låten, inte Elvis, som gör att Early Morning Rain blir låt nummer 98. Det blev Elvis mest för att vi båda har något gemensamt den här veckan. Lite sådär.
Sedan jag vaknade imorse, har Art Garfunkel redan hunnit försvinna i Sverige, och bli funnen i USA. Kanske inte ett så oväntat drag från en kissfarbror som en gång, fast vid olika tillfällen, valt att gå genom hela Japan och USA. Mer mystiskt är det faktum hur Måns Zelmerlöv lyckades komma upp på scenen, och därifrån framföra Änglahund. Allt som ett “substitut” till Garfunkels frånvaro. Jag hade varit nöjd med det, hade du? Därför kommer nu en av de 40.000 miljarder bästa låtarna någonsin.
Inte jag, jag har hatat sedan dag ett. Hatet ser dock annorlunda ut nu än i yngre dar. Yttringen var mer explosiv i ungdomen. Då, hat och besvikelse. Nu, förbannad och trött. Beck verkar inte trött. Måste vara scientologen i honom som ger energi. Ska ta reda på var mitt lokala kontor ligger. I rymden kanske. Dit är det många långa hundra mil. Har aldrig förstått mig på hur det hänger ihop, himlen är blå och rymden är svart. Skulle jag ha en gammal kompis som var Jack White, då skulle jag också spela in lite sköna tunes ihop.
Jag kliver in. Lite snällt. Min inte så bestämda uppfattning är, att man i allmänhet inte tjänar något på att vara snäll. Jag har inga bestämda uppfattningar, bara någorlunda bestämda uppfattningar. Man kommer undan lättare då, tjänar mer på det. Är man snäll med bestämda uppfattningar, då kommer man inte så lätt undan och tjänar inte ett skit.
Dagens lilla musiktips kommer hela vägen från Kalifornien. Solen och bergtopparnas egna hemort. En kille som bor där, med det erotiska namnet John Dwyer, frontar bandet Thee Oh Sees. The Oh Sees gör musik som låter ungefär så här:
En tur och en retur till Biskopsgården tack. Flygvärdinnan tittade ner på min biljett och sedan upp mot mig igen. Hon log ett lågprisflygbolagsleende och sa:
-Ha det så trevligt, Biskopsgården är fint så här års.
Jag nickade. Nick. Hösten var full av vrede, vinden övertygade de strävsamma almarna att buga sig inför min ankomst. Jag begav mig till box nummer 11, plockade ut en attacheväska och hoppade in i Djurtubemobilen som parkerade sig på gatan framför mig.
-Godmorgon chefen, hälsade Djurtubemobilen. Jag har Tim Schmidt i en tygsäck i bagaget, fortsatte den.
-Bra, då blir det Väderlekstorget nästa, svarade jag.
-Beräknad ankomst om 34 minuter, sa Djurtubemobilen och blinkade vänster.
37 minuter senare mötte en hyresvärd med rödsprängda ögon upp mig under ett kastanjeträd.
-Här har du nycklarna, jag vill inte veta vad du gör eller varför, bara gör det du måste och lämna sedan stan.
Jag svarade inte, bara tog nycklarna och gick med korta steg mot den dörr där mina nycklar passade som nycklar i ett nyckellås. Lägenheten var mörk och mina klackade båtar slog med intensiva smällar mot den billiga parketten. Badrumsdörren stod lika stängd som det hjärta som lämnats i min brutna kropp. Jag öppnade den och gick in. Luften var välkomnande och nästintill ljudlöst tog jag upp min utrustning och började jobba.
Jag visste lite om mannen i lägenheten bredvid. I mina filer stod hans namn som Old Kerry McKee. Hans öde var redan bestämt. Jag läste återigen hans filer, jag ville försäkra mig om att jag inte hade kommit hela vägen förgäves. Får ej missas, läste jag med stor eftertänksamhet. Får under inga omständigheter missas, läste jag vidare i nästa stycke. Det var tydligt. Jag var tvingad att utföra mitt jobb med största möjliga precision.
Jag lyssnade. Originaliteten från badrummet på andra sidan väggen var beundransvärd. 2:46 räcker, det är han. Med ett fortsatt lugn utåt, men med ett hjärta som rusade genom dörren knackade jag med bestämda knackningar på hos McKee. En gestalt med långt stripigt hår öppnade och utan att blinka tryckte jag min duk fylld med eter över hans mun, och svepte min bruna tygsäck över den gängliga kroppen. Jag knöt ihop säcken och förde den med mig ner till gatan. Den svarta Djurtubemobilen svängde upp framför mig med en redan lastad tygsäck.
-Bra,då kan vi köra, sa jag när min rygg landade mot det skin(k)klädda sätet.
Jag satte mig passagerarsätet och öppnade återigen väskan med filerna och läste den sista anteckningen högt.
Ryan Adams nya album, Ashes & Fire finns nu att köpa. Jag har nu lyssnat på denna skiva i dagarna många. Den är bra. Först var jag såld, sen blev jag tveksam, men nu är jag helt såld igen. Om du har upplevt liknande process med den här skivan, vänligen drop me a line.
Norah Jones sjunger och spelar lite piano. Eftersom hon är min favorit-Norah av alla Noror så väljer jag att dela med mig av denna låten när hon viskar fram små sköra ord om att man ska komma hem.
